Västerås 240705
Så var då tiden inne för mitt deltagande som funktionär i SM-veckan. På tisdagen var Orientalen knökfull med förväntansfulla likasinnade. På onsdagen tog jag ett pass på Tages Runda, men det skulle visa sig vara ödesdigert. Alla som springer i skogen vet, att det finns chans att ramla. Det gjorde jag och slog i knäskålen. Tog mig hem, och senare på dagen besökte jag Västerås Arena, där banbarnet skulle hoppa rep. Knät oroade dock så pass, att på torsdagen tog jag kontakt med läkare som remitterade mig till röntgen, och senare besök på ortopedakuten. Allt på samma dag! Imponerande! En spricka i knäskålen konstaterades och jag såg funktionärsskapet fladdra iväg. Ortopeden tyckte dock, att bara det inte gör ont, är det bara bra att du motionerar benet. Från moll till dur således och jag kunde se framåt igen.
Fredagens kval stod på programmet och sedan hustrun skjutsat mig till arenan, fick jag hjälp av snälla kamrater att bära kontrollbocken. Hittade ett takutsprång strax invid K 120, och där redde jag mitt bo. Hade tagit med full regnutrustning, vilken kom att behövas, men på mig gick ingen nöd. Tvärtom!
Fick skjuts hem i regnet av gode veterankamraten och grannen Leif Nilsson.

Lördag morgon och skjuts av veteranvännen Nils Hellberg följdes av en viss oreda på arenan. Till slut kom vi i alla fall iväg, och jag anvisades att bevaka en vägövergång, så att löparna och trafiken skulle kunna samsas.
Där fick jag också stifta bekantskap med en trevlig och social person, Jan Juhlin, Martins far, som skulle bevaka två skärmar samt biträda mig. Jag kan lugnt säga, att vi var en man för mycket, men trevligt hade vi och många boende, gärna med hund, stannade och var intresserade.

Till dagens pass 2 vid Domkyrkan tog jag mig, efter skjuts av Nils H nästan ända fram, till fots, om än aningen linkande. Passet bestod av att bevaka en avspärrning på Gåsmyregatan. Det blev ett par timmar i vackert väder och trevlig allmänhet, men därutöver hände mycket lite. En löpare såg avspärrningen och vände, och dessutom såg jag ryggarna på ett antal löpande herrar, som passerade på en tvärgata. Tur att jag tagit med en bok. Hemresa med stadsbuss, vilket färdsätt jag knappast har utnyttjat på flera år.
Så kom då söndagen med regnvarning. Nu tillät knät cykling till Växhuset och en portbevakning strax intill. Det visade sig ju bli en riktigt trevlig avslutning på veckan. Maggan Löfqvist, Lars-Olof Lundström och jag hade portarna nära varandra och vi hade en fin gemenskap när plikterna så tillät.
Två av oss fick också av ett engelsktalande cykelbud godis och frukt att mumsa på. (Maggan, du kommer att gott!göras, det lovar jag.)
Som lök på laxen hade Lars-Olofs fru Tv:n på hemma och gav oss direktrapportering över telefon.

På cykeln hemåt med små, små regnstänk (det skulle bli värre) fanns alla upplevelser så nära. Vilken tur att jag, trots oroande förspel, fick vara med. Tre spännande dagar, som jag gömmer där i kroppsarkivet. Vid Femdagars 1991 och VM 2004 hade jag ledaruppgifter, men denna gång fick jag bli ledd. Det kändes riktigt bra.
Jag kan bara rikta ett stort tack till alla er, som tog hand om oss på ett så förtjänstfull sätt.
Speciellt tack till ovan nämnda kamrater och till Annette och Hans Ragvald.
Ett alldeles utomordentligt tack till Region Västmanland.

Vi ska sträcka på oss och vara stolta över ett fint genomförande!
knäSKÅL, alkoholfri, på er alla!
Torsten