När olyckan är framme.

vsok

Även en långsam H55:a som jag kan ibland trilla omkull i skogen. Det hände mig senast i lördags under Fakiren korten strax efter 1:a kontrollen. Mossan på en sten gled undan under mig med resultatet att jag låg raklång i myllan och hade slagit i knäet. De flesta av er har säkert varit med om något liknande och vet att om man bara springer vidare brukar adrenalinet i kroppen få värken att släppa. Så var det för mig i lördags, så jag fortsatte runt banan utan större problem med löpningen men med några missar avseende vägval. Det var först i omklädningsrummet jag förstod att jag var skadat då understället satt fast i benet, ett kraftigt jack direkt under knäskålen hade blodat ner understället.

Fick hjälp av en från arrangörsstaben med att rengöra och försöka dra ihop såret hjälpligt innan min färd fortsatte till akuten i Västerås. Där konstaterade en sjuksköterska, som jag redan gjort, att såret måste sys. Nu kommer det jag egentligen vill förmedla med detta inlägg. På hennes fråga om när jag senast tog en stelkrampsspruta fick jag erkänna att det var nog i lumpen. Hon skakade bara på huvudet och talade tydligt om för mig att springa orientering är en bra motionsform men att man måste hålla koll på vaccinationen mot stelkramp. Att det gått mer än 30 år sedan senast var definitivt inte bra, då det är så långt vaccinationen mot stelkramp gäller. Efter att en läkare sytt ihop såret på benet kom så sjuksköterskan med en stelkrampsspruta i högsta hugg och ett kort med given dos. Hennes rekommendation ”order” var att jag förvarade kortet i plånboken hädanefter.

Sensmoralen till er alla VSOK:are, främst ni som är 50 plusare. Kontrollera er vaccination mot stelkramp, då man aldrig vet när olyckan kan vara framme.

/Klas L

Ulf

Hmm, intressant!

/Ulf, H55